tisdag, juni 19th, 2007
Vad som återstår är kampen om den nakna makten, om den animaliska fördelen i sig. Om innan dess t.o.m. den till synes mest idéfattiga makten ändå på något vis tjänade idén, så är under civilisationens sena skede den mest övertygande idén blott en mask för rent djuriska maktintressen.
(Oswald Spengler, Västerlandets undergång. Min översättning.)
I
Den föreliggande artikeln är del hos ett pågående och ännu inte avslutat projekt, vars mål det är att analysera det fenomen som vi kallar för politisk korrekthet utifrån ett historiskt perspektiv, där fokusen är lagt på politisk korrekthet som maktfunktion. Jag hoppas att undan för undan kunna komplettera det föreliggande fragmentet med nya rön. Eftersom forumets administratörer hade vänligheten att tillhandahålla även en e-postadress för mig, så ges varje läsare möjlighet att berika mitt arbete med kritiska synpunkter, komplettringar och fruktbara uppslag. Att jag från början definierar politisk korrekthet som politisk/historisk företeelse implicerar att jag tvingas välja en betydligt bredare teoretisk ansats än vad en enkel analys av politisk korrekthet såsom en i sig sluten företeelse skulle erfordra. Jag kan inte begränsa mig till vad man med en teknisk term brukar kalla immanenskritik och varmed avses en kritisk analys med fokus enbart på fenomenet självt. En immanenskritisk ansats måste alltid basera sig på grundförutsättningen att objektet för analys, i vårt fall politisk korrekthet, kan beskrivas uttömmande som en av alla ekonomiska och politiska faktorer oberoende företeelse. Ett alternativt antagande vore att politisk korrekthet saknar politisk och historisk funktion. Jag betraktar det första antagandet som fel och det senare som absurt.
Politisk korrekthet har inte bara politisk och historisk funktion utan den har sådana politiska och historiska funktioner som den under tidigare historiska skeden omöjligen ens kunde ha haft. Det är inte givet oss att med våra sinnesorgan uppfatta politisk korrekthet som del hos en gigantisk, global (ekonomisk, maktpolitisk, kulturell och social) omvandlingsprocess. Men vad som kan uppfattas med sinnena är en av de mest påtagliga konsekvenserna av denna omvandlingsprocess mot en ny världsordning: de gigantiska folkvandringarna som man kan iaktta i snart sagt hela västerlandet, men även utanför västerlandets sfär. Som en följd av massinvandringen förvandlas mer eller mindre homogena europeiska folk till etniska mosaiker och relativt homogen kultur ersätts med s.k. mångkultur. I massinvandringens kölvatten följer språngartat stigande kriminalitet, asocialitet, ghettoisering, främlingskap, rotlöshet och etniska konflikter. En av de funktioner, som politisk korrekthet har i detta globala skeende, är förstörelsen av det egna folkets nationella, kulturella och historiska identitet inom ramen för en globalimperialistisk agenda som strävar efter att atomisera homogena folkgrupper till identitetslösa, nomadiserande världsmedborgare.
De europeiska ländernas nationella suveränitet undergrävs och den politiska makten flyttas från de nationella parlamenten till på överstatliga nivåer organiserade maktcentra som inte agerar i något folks, än mindre i någon icke existerande s.k. mänsklighets intresse, utan som verkställer de genomgripande (sociala, ekonomiska, maktpolitiska) strukturförändringar och strukturanpassningar som svarar mot globalimperialismens immanenta utvecklingslogik och med denna förknippade ekonomiska och maktpolitiska intressen. Vad man inte kan uppfatta med sina sinnen men som ändå är ett faktum är att även de länder, som – i varje fall mer eller mindre – varit samhällen för de människor som är ländernas rättmätiga ägare, förvandlas till byten för globalkapitalistiska ekonomiska och maktpolitiska intressen. Bandet mellan styresskick (demokratin) och ”folkviljan” – som av tradition alltid varit skört – klipps fullständigt och de folkvalda regeringarna förvandlas mer och mer till verkställande organ för globalkapitalistiska intressen i strid mot det egna folkets vilja och överlevnadsintresse. Denna beskrivning är långt ifrån heltäckande eller uttömmande, utan bör tolkas som en mycket grov teckning av den maktpolitiska och ekonomiska kontext, som förklarar den politiska korrekthetens historicitet, d.v.s. dess säte i historien och dess maktpolitiska funktion. Vi måste här emellertid vara observanta och får inte förväxla den kontext, utanför vilken politisk korrekthet skulle sakna funktion, med politisk korrekthet själv. Vi har så här långt inte gett politisk korrekthet någon definition alls utan vi har lagt fram en mycket grov och ofullständig beskrivning av de globalpolitiska skeenden och förändringar i vilka politisk korrekthet har en avgörande funktion. Hur denna funktion bör definieras ska vår undersökning bringa i dagen.
Min ansats, att förankra politisk korrekthet i en övernationell ekonomisk och maktpolitisk kontext, motsäger i sig alla försök till analys av politisk korrekthet som fenomen i sig eller som något som kan förklaras inom ramen för ett nationellt perspektiv. Visserligen kan de faktiska implikationerna av globaliseringen konstateras i varje nation, men man kan inte omvänt förklara globaliseringen med utgångspunkt i några nationella intressen eller faktorer. Det finns inga nationella intressen som kan realiseras via globaliseringen utan tvärtom utesluter globaliseringen varje nationellt intresse, vilket bl.a. förklarar den politiska korrekthetens febrila engagemang för en perverterad form av marxistisk internationalism, för massinvandring, etnisk och kulturell blandning o.s.v.
Globaliseringen – den gradvisa homogeniseringen av nationerna och deras underordnande under en transnationell agenda med avseende på ekonomi, ”inrikes- och utrikespolitik”, socialpolitik och eventuellt en gemensam försvarspolitik – för med sig att gränsen mellan inne och ute, mellan ”inrikespolitik och utrikespolitik” blir flytande och kan inte längre skiljas åt i form av klara distinktioner. Absurda neologismer som ”världsgemenskap”, ”one human world”, ”one human race” eller ”världsinrikespolitik”, speglar inte bara upplösningen av distinktionen inrikes/utrikes, utan de föregriper redan – om än i ideologiskt mystifierad form – en ny världsordning eller en homogeniserad värld i vilken gränser, nationer och folk är upphävda.
Det som sker i Sverige sker – med små variationer – i hela västerlandet. När jag talade om förstörelsen av svensk kultur, svensk historia och svensk identitet, kunde jag med samma goda skäl ha talat om förstörelsen av västerländsk kultur, historia och identitet. Om vi vidgar perspektivet ännu mer kan vi också inkludera muslimsk religion, kultur och sedvänja som presumtiva förintelseobjekt, vilket den aggressiva nykonservativa retoriken om ett pågående ”kulturkrig” kan ge vittnesbörd om. Vad som här utpekas som förintelseobjekt är mindre kulturer som kulturella hinder för imperialismen, som bara kan realisera sina globalekonomiska och globalpolitiska maktanspråk genom skapande av en motsvarande politisk kultur. Att dock förvränga ”kulturkriget” till en antagonism mellan demokrati och islamofascism eller mellan västerländsk och islamsk kultur, är dubbelt absurt. I den mån som kulturkrigsretoriken beskriver ett realt existerande sekundärfenomen, så bör orsaken till hotet mot västerländsk kultur sökas hos globalimperialismens egen inneboende utvecklingslogik samt hos de maktpolitiska och ekonomiska intressen som realiseras i skuggan av globalimperialismen. Utan globalimperialistiska homogeniseringssträvanden och utan den sanslösa kulturblandning, såsom konsekvens av den obegränsade massinvandringen, förelåg inga orsaker till något ”kulturkrig”. Det är uteslutande till följd av massinvandringen som islamiseringen av Europa i dag är ett realt existerande hot. Kulturkrigsretoriken speglar – bakom den ideologiskt mystifierande ytan – en verklig kulturernas överlevnadskamp. Men hotet utgår inte primärt ifrån islam (som själv är en hotad kultur). Utan jag kommer att argumentera för att västerlandet förgör sig självt i sitt försök att påtvinga hela världen sin politiska och ekonomiska form. Vad som ur ett nationellt perspektiv kan te sig som från varandra isolerade – men närmast identiska – händelser som sker samtidigt och som man menar sig kunna återföra på politisk viljebildning och beslutsfattning i de nationella parlamenten, smälter i det globala perspektivet samman till ett och samma fenomen som omöjligen kan reduceras till ”inrikespolitik”. Globalisering och massinvandring är supranationella fenomen varför politisk korrekthet, i sin egenskap av funktioner hos globaliseringsprocessen, inte kan få en uttömmande bestämning utan att analyseras som ett supranationellt fenomen.
II
Är politisk korrekthet en ideologi?
I krissituationer försöker människan att tyda den okända nutiden i ljuset av den kända historien. (Caspar von Schrenck-Notzing)
En teoretisk fråga som har vållat en hel del förvirring är – om man så vill – frågan om den politiska korrekthetens rent fenomenologiska bestämning. Är den en ideologi eller t.o.m. en ”överideologi”? Är den ett socialisationsinstrument bestående av den sedvanliga kombinationen av psykologisk manipulation, ideologisk indoktrinering och statlig repression?
Eller är den en värdegemenskap? Är politisk korrekthet ett historiskt eller ett ”överhistoriskt” fenomen? Det finns fler frågor som man kan ställa, men de hittills nämnda ger redan en komprimerad bild av de huvudsakliga teoretiska utgångspunkterna utifrån vilka objektet politisk korrekthet kan gripas an. Naturligtvis måste man hålla i minnet att dessa renodlade kategorier – exempelvis ideologi eller socialisation – inte behöver uppträda i renodlad form i verkligheten. Medan vi normalt förknippar ideologi med en form av tro som tar sig uttryck i knippen av idéer och/eller värden som utgör en något så när sammanhängande (koherent) helhet, så är socialisation en funktion, eller ett medel för ett ändamål. I verkligheten kan emellertid förmedlingen av ideologier ha socialiserande funktion medan – omvänt – socialisation svårligen kan tänkas utan förmedling av ideologiska uppfattningar. Våra teoretiska kategorier säger således mycket lite om verkligheten om inte de förmedlade ideologiernas och socialisationens konkreta innehåll analyseras med avseende på deras olika tänkbara ändamål och politiska funktioner. Politisk korrekthet, definierad som socialisationsfunktion, är självfallet ett medel för maktutövande och kontroll i syftet att framtvinga underkastelse under vissa normer, oavsett om dessa normer är beteendenormer, tänkesätt eller bådadera. Man måste emellertid hålla i minnet att varken normerna eller socialisationen kan ses som neutrala, icke historiska företeelser eller neutrala funktioner. De är djupt förankrade i historien redan av den orsaken att de framtvingar underkastelse under en konkret makt med alldeles bestämda maktintressen. Av detta följer att socialisationens innehåll eller mål måste analyseras i relation till den konkreta (historiska) makten och ses i ljuset av dess specifika maktintressen. Detsamma gäller för ideologier i mån som de har socialisationsfunktion.
Om vi till en början begränsar oss till att granska möjligheten av att definiera politisk korrekthet som uttryck och instrument för en värdegemenskap, så stöter vi mycket snart på olösliga motsägelser. Ändå tycks denna ansats erbjuda sig av sig själv med tanke på att politisk korrekthet framställer sig såsom fast förankrad i en bestämd värdegrund. Och allt som kan kategoriseras som politiskt inkorrekt är, i den politiskt korrekta retoriken, betydelselikt med brott mot värdegrunden eller brott mot (de rätta) värderingarna. Vi ska dock snart se att alla försök att föra tillbaka politisk korrekthet på en värdegrund eller en värdegemenskap leder till motsägelser.
Den f.d. socialdemokratiska förbundspresidentskandidaten Gesine Schwan utdömde i ett uttalande ”antiamerikanismen” som en politisk hållning som inte bara utgör en skymf mot ”skydds- och stormakten USA” utan som, enligt henne, också smädar ”tillhörigheten till den västliga demokratiska värdegemenskapen.” Enligt Schwan skulle således ”antiamerikanismen” strida mot de värden kring vilka den västliga värdegemenskapen formerar sig. Som en konsekvens av detta bör ”antiamerikanism” omöjliggöra medlemskap i den internationella klubben av moraliska eminenser.
Innan vi tar oss an Schwans uttalande vill jag nämna att hon mycket riktigt utpekar den politiska korrekthetens historiska säte såsom instrument för några som reser anspråk på att representera en s.k. västligt demokratisk värdegemenskap. Dessutom representerar hennes uttalande ett paradexempel på vad jag vill kalla för politiskt korrekt, retorisk strategi. Denna strategi kännetecknas av att varje politisk eller ideologisk ståndpunkt betraktas i ljuset av en abstrakt värdegrund samt att ståndpunkternas status av moralisk legitimitet respektive illegitimitet bestäms uteslutande utifrån deras överensstämmelse respektive icke överstämmelse med denna värdegrund. En ståndpunkt bedöms varken utifrån dess referens till fakta, dess inre konsistens eller hållbarhet eller dess överensstämmelse med andra värden. Utan den enda legitima referenspunkten för bedömningen av politiska ståndpunkter och ideologiska uppfattningar är de abstrakta värden som den eminenta värdegemenskapen har valt att upphöja till absoluta värden och mot vilka varje ståndpunkt matchas. Denna strategi för med sig att ståndpunkter kan utmönstras såsom moraliskt illegitima på inga som helst andra grunder än på deras icke överensstämmelse med en värdegrund, som genom denna strategi upphöjs till absolut norm.
På denna till absolut norm upphöjda värdegrund formerar sig den s.k. värdegemenskapen, vars enda legitimerande grundval således måste vara den värdegrund som den föreger att stå på. Värdegemenskapen har den dubbla funktionen att innesluta och att utesluta. Den som står på den förmenta värdegrunden innefattas av gemenskapen, alla övriga utesluts ur gemenskapen. I alla fall är det så som den eminenta värdegemenskapen själv skulle kunna beskriva sin egen roll och funktion. Jag ska dock i det följande påvisa att den beskrivningen är en mystifikation av värdegemenskapens verkliga status och funktion. Vi kommer att visa att de moraliskt eminenta ingalunda handlar konsekvent i överensstämmelse med en värdegrund som i själva verket befinner sig i en upplösningsprocess.
Den abstrakta värdegemenskapen är ingen fysiskt konkret organisation som exempelvis en fotbollsförening eller fackförening med officiellt medlemskap. Den har snarare vissa – åtminstone ytliga – likheter med en andlig konsensusgemenskap, jämförbar med kristendomen där var och en som tror att Kristus är hans Herre (d.v.s. var och en som delar en given andlig konsensus) är medlem i kraft av sin tro. Till skillnad från den andliga konsensusgemenskapen bildas den s.k. demokratiska värdegemenskapen inte kring dogmer utan kring påstådda gemensamma värderingar. Man kan nu invända att värdegemenskapen i högsta grad förfäktar eller sanktionerar dogmatiska teser och uppfattningar. Invändningen är befogad, men vad som av värdegemenskapen räknas som korrekt trossats eller korrekt teori avgörs, som vi redan har påpekat, inte av trossatsers eller teoriers referens till fakta eller av deras inre hållbarhet. Det avgörande kriteriet är överensstämmelse med den s.k. värdegrunden eller de s.k. rätta värderingarna. Den genuint andliga konsensusgemenskapen formerar sig kring metafysiska dogmer som den betraktar som sanna och ur vilka den eventuellt också härleder regler för korrekt beteende (d.v.s. moraliska regler). Den s.k. moraliska värdegemenskapen går dock den motsatta vägen och bedömer dogmen – men även vetenskapliga teorier och ideologiska uppfattningar – i ljuset av sina värden, d.v.s. i ljuset av något utanför dogmen eller teorin. Kunskapen förvandlas därigenom till ett medel för något ändamål som inte är att vinna sann kunskap. Sann eller falsk kunskap förvandlas till de absurda kategorierna önskvärd eller icke önskvärd kunskap. Och vad som är rätt eller fel, d.v.s. önskvärt eller icke önskvärt, bedöms utifrån kunskapens överensstämmelse respektive icke överensstämmelse med en s.k. värdegrund.
Ytligt sett förefaller alla kriterier på en genuin värdegemenskap – eller en moralisk konsensusgemenskap – vara uppfyllda. Jag kommer emellertid att argumentera för tesen att den s.k. värdegemenskapen inte är en värdegemenskap i genuin mening samt att de värden, som den säger sig företräda, fyller funktionen som moraliska legitimationsscheman. Med detta menar jag att de värden, som den eminenta gemenskapen åberopar, i främsta rummet har funktionen att förse en bestämd maktpolitik med moralisk sanktion. Jag tar således bestämt avstånd från den propagandistiska bild som värdegemenskapen förmedlar om sig själv. I denna propagandistiskt mystifierade bild framställer sig värdegemenskapen som en rörelse som strävar efter att realisera och sprida sina värden över hela jordgloben. Det kaos, de massmord och det lidande som denna universella rörelse orsakar inte minst i den tredje världen, framställs som de födslovåndor som föregår upprättandet av det universella människorättsparadiset. Det finns en inre motsägelse i varje konsensusgemenskap som reser universella anspråk för sina dogmers eller sina värdens giltighet. Låt oss, för att underlätta argumentationen, begränsa oss till en konsensusgemenskap som bygger på en gemensam värdegrund. För att kunna realisera denna värdegrunds universella giltighet måste man först negera (och i praktiken eliminera) allt som inte motsvarar värdegrunden. Om denna värdegrund nu exempelvis stipulerar allas lika värde, allas lika rätt o.s.v., så tvingas man att negera sin egen värdegrund genom att underkänna alla deras lika rätt och lika värde, som inte står på samma värdegrund.
Av detta följer att etablerandet av en universellt giltig värdegrund måste föregås av en massförintelse som inte bara omfattar de människor, som är oförmögna eller ovilliga att låta stöpa sig i universalnormen, utan som också omfattar sådana kulturer, värden, normer och seder som är oförenliga med värdegrunden och som måste undanröjas för att värdegrunden ska kunna etablera sin universella giltighet. D.v.s. konsensusgemenskapen bryter mot sin värdegrund som uttryckligen garanterar människors rätt till en egen kultur, egna normer, seder o.s.v.Massförintelsen är en potentiellt inneboende egenskap hos varje form av universalism. Det är här som politisk korrekthet (i likhet med människorättsimperialismen) ådagalägger inte bara sin socialisations- och underkastelsefunktion, utan här träder också maktaspekten i dagen. Att göra individer, folk eller nationer till underkastelseobjekt, att stöpa dem i en och samma normativa form, förutsätter existensen av en makt. En makt som också förmår tillämpa repressalier mot dem som är ovilliga eller oförmögna att låta stöpa sig i den påtvingade enhetsformen. Utan att negera sin egen värdegrund skulle konsensusgemenskapen dock inte kunna fylla sin andra funktion som är att utifrån sin egen värdegrund kunna utpeka legitima (fysiska eller sociala) förintelseobjekt. I sin lindrigare form är dessa legitima förintelseobjekt identiska med de individer som inte alls eller inte till fullo omfattas av de rättsnormer som konsensusgemenskapen uttryckligen garanterar och föreger att vilja sprida över hela jordgloben. Jag väljer begreppet legitimt förintelseobjekt för att lyfta fram den kusliga motsägelse som består i att rättsnormer kan böjas legitimt med hänvisning till den normativa värdegrund som rättsnormen rimligen är en del av.Jag fick mig tillsänt en skrivelse av vilken framgick att ett svenskt fackförbund hade uteslutit en fackföreningsmedlem som samtidigt var medlem i ett politiskt ”icke önskvärt” parti. Jag lämnar inga närmare uppgifter för att skydda den involverade personen och därför att det heller inte är nödvändigt. Det här är bara ett fall bland många. Hela skrivelsen kan sammanfattas i en enda mening: Fackförbundet motiverade sitt grundlagsbrott med hänvisningen att medlemmen ifråga inte står på samma värdegrund som fackförbundet. Konsekvensen av detta märkliga resonemang är rimligen att värdegrunden inte gäller för dem som påstås stå utanför den. Därigenom ställer sig emellertid fackförbundet också utanför sin egen värdegrund som – åtminstone officiellt – garanterar allas lika värde och lika rätt oberoende också av politisk övertygelse. Eller för att uttrycka motsägelsen i mera generella termer, så är en värdegrund inte universell när den helt godtyckligt kan upphäva sig själv. Detta förklaras av den västerländska uppfattningen om vad en rättsnorm (eller en norm överhuvudtaget) är. En norm äger universell giltighet, d.v.s. den blir till norm först genom att den gäller alltid och överallt. Eftersom denna definition samtidigt utesluter varje kränkning av normen, så stipulerar den samtidigt normens absoluta okränkbarhet. En norm som gäller ibland och ibland inte, som ibland inte får kränkas och ibland får kränkas, är i vår föreställningsvärld ingen norm. Men genom utpekande av legitima förintelseobjekt kränks normen och upphäver sig själv som norm (i västerländsk mening). Vad vi således bevittnar här är inte några värdens spridning över hela jordgloben utan de västerländska värdenas och den västerländska värdegrundens upplösning och förfall.
Förfallet kan studeras på det nationella som på det internationella planet. När exempelvis den unge Daniel Wretström för ett antal år sedan föll offer för ett synnerligen grovt hatbrott, gjorde svenska massmedia följande: Den utmålade Wretström som demon, förpassade honom utanför värdegemenskapen och förvandlade honom till mer eller mindre legitimt förintelseobjekt; något som hans mördare faktiskt också tog bokstavligt. Domen (som inte alldeles lätt kan skiljas från ett frikännande) bekräftade Wretströms status som legitimt förintelseobjekt. Vi vet alla att domen med största sannolikhet hade blivit en helt annan utifall Daniel Wretström hade tagit livet av en aprioriskt definierad offeretnicitet. Rättsnormen, som garanterar allas lika rätt inför lagen, har inte heller i detta fall utvidgats som ett första expansivt steg mot universell giktighet, utan den har upphävts. Men i västerländsk föreställning är motsatsen till en rättsnorm detsamma som orätt.
Också statschefen Saddam Hussein var ett legitimt förintelseobjekt. Saddam dömdes enligt ”internationell rätt”, d.v.s. i enlighet med en ”rätt” som åtminstone kan förmedla skenet av att företräda universellt giltiga normer, eftersom internationell rätt kan sätta den nationella rätten ur spel och därigenom etablera sig som universellt giltigt normativt system. Det kan i det här fallet inte råda någon tvekan om att Saddam, enligt västerländska normer, var skyldig till brott mot de s.k. mänskliga rättigheterna. Godtyckligheten ligger här inte i att man underlät att straffa brott, som i fallet Daniel Wretström. Utan brottet mot det egna normativa systemet består i fallet Saddam i rättens selektiva och inkonsekventa tillämpning. Med utgångspunkt i samma internationella rätt skulle eventuellt nästintill vilken statschef som helst kunna dömas till döden för brott mot de mänskliga rättigheterna. Och detta gäller inte minst för George Bush och Israels statschef Ehud Olmert, vars brottsregister bör kunna föranleda dödsstraffet flera gånger om. Samtidigt vet vi att ingen ”internationell tribunal” i världen skulle djärvas eller ens anse det realistiskt att sätta Israels statschef på den anklagades bänk, oavsett hur motiverad den åtgärden vore. USA kan inte ens dras inför ”människorättstribunalen”.Upplösningen av västerländska normer och västerländsk värdegrund kan förklaras som konsekvenser av de motsättningar och motsägelser som innebor det globalimperialistiska projektet självt. Globalimperialismen är inkapabel att realisera sina ekonomiska och maktpolitiska intressen eller den människorättsimperialism som fyller funktionen som legitimationsschema, utan att samtidigt bryta mot just de värderingar som den åberopar som moraliskt rättfärdigande för sina egna maktpolitiska företag och övergrepp. Detta beror bl.a. på att den nya imperialistiska världsordningen inte kan installeras utan en föregående, massiv förintelse av kulturer, livsformer, sociala, politisk och ekonomiska strukturer och, i sin förlängning, även av människomassor som är ovilliga eller inkapabla att inordna sig i den nya världsordningen som identitetslösa, nomadiserande ”världsmedborgare”. Kort sagt, den i globalimperialismen inneboende självmotsägelsen består i att den måste förinta allt det som människorättsimperialismen förespeglar att skydda: den enskildes rätt till egen kultur, religion, livsform, självbestämmande och även rätten att bevara sin biologiska särart.
Man kan heller varken bevara eller sprida ”demokratin” (om begreppet till äventyrs har något med ”folkvilja” att göra) och samtidigt förinta den dubbla basen på vilken varje känd modern demokrati vilar: folket och nationen. Inget folk kan bevara sin kultur (eller vad amerikansk kulturimperialism har lämnat kvar av den) utan ett fredat territorium inom vilket det kan utveckla sin kultur i frihet och självständighet. Genom förlusten av territoriet undanröjs också basen för självständighet, frihet och kulturutveckling samt för folkets själva existens. Den normupplösning, som vi har konstaterat som ett utmärkande drag hos den s.k. västliga demokratiska gemenskapen, speglar västerlandets oförmåga att påtvinga hela världen sina normer utan att samtidigt upphäva dem. Eller för att citera den tyske filosofen Oswald Spenglers analys av västerländsk maktvilja samt hans kusliga profetia om västerlandets undergång:
Denna vilja till makt också på det etiska området, passionen att upphöja sin egen moral till allmängiltig sanning och påtvinga den hela mänskligheten, att tolka om allt som är annorlunda och vilja övervinna och förinta det, är vår mest karakteristiska egenhet.
— Men genom att påtvinga världen sin viljas form, offrar den [västerländska] människan sig själv.
(Västerlandets undergång, min översättning)
Den till sin yttersta spets drivna viljan till makt, viljan till universell makt, är inte bara det ideologiska motstycket till globalimperialismens inneboende utvecklingslogik, utan den förkroppsligas i dag på det mest radikala sätt i nyliberal, vänsterradikal och extremfeministisk ideologi. Viljan till universell makt och tesen om människornas absoluta likhet kompletterar varandra i den meningen att den förra inte är möjlig utan den senare. Bara en alla sina särdrag och egenheter berövad, absolut homogeniserad ”mänsklighet” kan subsumeras såsom lika objekt under en och samma globala maktprincip. Jag äger varken kunskap eller fantasi nog för att veta eller kunna föreställa mig om det någon gång skulle kunna finnas så mäktiga manipulations- indoktrinerings- och socialisationsinstrument som kan realisera den svenska socialdemokratins dröm om den jämna mänskliga gräsmattan, på vilken inget grässtrå är längre eller kortare än alla andra, i global omfattning. Men ingen utopisk jämlikhetsmodell kan utesluta den logiska möjligheten av att något grässtrå råkar växa snabbare än de övriga, vilket genast skulle blåsa nytt liv i den jämlikhetsterror som alltid måste föregå påtvingad jämlikhet. Men på samma sätt som extremfeminismens enhetsmänniska skulle vara individens död så är en under globalimperialismen homogeniserad värld de mänskliga kollektivens (folkens) död. På samma sätt som extremfeminismens enhetsmänniska skulle vara berövad varje form av personlig säregenhet, så vore en under globalimperialismen likriktad värld berövad varje form av kulturell säregenhet. Den eminenta värdegemenskapen lanserar visserligen en kulturimperialism som påstår sig vilja sätta sin människorättsprägel på och sprider västerländska rättsnormer och värderingar över hela jordklotet. Men den absurda motsägelsen ligger däri att man inte kan utplåna Västerlandet, men behåller dess värdegrund. Som Oswald Spengler påpekar finns det lika många olika sanningar och moraler som det finns kulturer. Varje sanning är sann och varje moral är rätt bara för en bestämd kultur. För Oswald Spengler är varje kultur (i motsats till civilisationen) icke överförbar på någon främmande kultur, eftersom varje kultur speglar det kulturskapande folkets egenart och identitet. Att förstöra ett folks kultur är detsamma som att utplåna dess identitet och att – i kulturell och psykologisk mening – förinta folket. Antagligen hade den tyske social-demokraten August Winnig, Oswald Spenglers ord i tankarna när han 1920 uttalade sig som följer:
Det finns en världscivilisation, men ingen världskultur. Alla kulturer har växt fram på folkgemenskapens grund och kan inte skiljas från denna. Man kan förinta [kulturen], men inte överföra den. Spårvagnar och biografer, grand hotell och tennisbanor, parlamentarism och journalism, balklänningar, lindansare och skumraskaffärer tillhör civilisationen och är därför överförbara internationella företeelser. (Min översättning)
Tron på att man ska kunna överföra en kulturs värden och normer till en annan kultur, hade för Spengler och Winnig tett sig lika absurd som tron att man ska kunna hälla vatten ur ett smalt glas i ett tjockt glas på så sätt att vattnet behåller det smala glasets form. Sanningen är dock att med globalimperialismen och den av denne framtvingade sanslösa kulturblandningen kommer alla kulturer att dö. Den nykonservativa propagandafloskeln om ett ”kulturernas krig” är en synnerligen grov (medveten eller omedveten) förfalskning av de reala politiska skeendena. Ingen kultur för ett krig mot någon annan, utan globalekonomiska och globalpolitiska maktintressen utkämpar ett krig mot alla jordens kulturer och jordens alla folk. Även den extrema muslimska fundamentalismen måste ses och bedömas i ljuset av en aggressiv imperialisms universella maktanspråk. Det är på denna punkt som värdegemenskapen och dess instrument, politisk korrekthet, obönhörligen stöter på sin egen inre orimlighet: Man kan inte vara tolerant mot alla kulturer och samtidigt upprätthålla den s.k. demokratiska värdegemenskapens människorättsimperialistiska anspråk. Antigen tummar man på det ena eller på det andra. Antingen försöker man påtvinga hela världen sina universella normer eller så överger man sina universella anspråk och upphäver därmed sina egna normer.
III
Kulturnihilism och kulturimperialism
Om vi skulle försöka vaska fram den politiskt korrekta dogmatikens högsta bud, så skulle valet inte vålla oss mycket huvudbry. Det högsta budet, som kan formuleras på lite olika sätt, postulerar ”alla kulturers lika värde”, vilket innefattar varje kulturs existensberättigande. Och den mot detta budord svarande moraliska dygden kan formuleras som ”tolerans mot alla kulturer” (möjligen med undantag för den egna, den västerländska). Vi kan kalla denna ståndpunkt för kulturpluralism. Om vi skulle försöka vaska fram den politiskt korrekta dogmatikens högsta bud, så skulle valet inte vålla oss mycket huvudbry. Det högsta budet, som kan formuleras på lite olika sätt, postulerar ”alla kulturers lika värde”, vilket innefattar varje kulturs existensberättigande. Och den mot detta budord svarande moraliska dygden kan formuleras som ”tolerans mot alla kulturer” (möjligen med undantag för den egna, den västerländska). Vi kan kalla denna ståndpunkt förKulturpluralismen har länge stått i brännpunkten för en debatt, som med förkärlek förs inom värdekonservativa eller populistiska kretsar, och som fokuserar de negativa konsekvenser som en radikal förändring av ett kulturellt landskap – eller en förskjutning av den kulturella jämvikten – kan få för ett helt samhälle. Man betonar vikten av en ledande kultur och dess begränsade integrationsförmåga av främmande kulturelement. Även om jag principiellt delar den uppfattningen anser jag att denna form av ”kulturkritisk” debatt brister i minst två avseenden. För det första opererar den med ett starkt reducerat kulturbegrepp som endast omfattar vad vi skulle kunna subsumera under begreppet politisk kultur. D.v.s. den koncentrerar kring konsekvenserna av kulturblandningen (inte av etnisk blandning) för den rådande politiska kulturen eller ordningen. Grundtanken är att olika kulturer förfogar över olika utvecklingspotential och att varje samhällsformation bärs upp av en motsvarande politisk kultur.
För det andra tycks man inte ha observerat att västerlandets politiska kultur (i likhet med hela västerlandet) befinner sig i en radikal omvandlingsprocess, samt att den extrema etniska och kulturella blandningen fungerar som hävstänger för den. Den europeiska politiska kulturen, som är skräddarsydd för den mer eller mindre suveräna nationen, kan inte fungera som grundval för den globalimperialistiska maktkoncentration som redan i sig förutsätter förstörelsen av den bestående politiska kulturen. I samma mån som globalekonomin undanröjer grundvalen för nationalekonomin förstör den också grundvalen för den nationella suveräniteten, och därmed för demokratin. Att globaliseringen, massinvandringen, kulturförstörelsen och förskjutningen av makten från de nationella parlamenten (från ”folkviljan”) till supranationella, överstatliga maktorgan är olika aspekter hos samma process, har ännu så länge inte slagit dessa kulturkritiker. Kulturpluralismen (eller mångkulturalismen) har också fått agera strykpojke varje gång som den i det mångkulturella samhället inneboende konfliktpotentialen övergick i öppna motsättningar. Många populister har (helt felaktigt) sett det som en halv seger när den tyska, ”konservativa” förbundskanslern Angela Merkel efter mordet på holländaren Theo van Gogh ännu en gång idisslade den i Tyskland sedan lång tid knäsatta tesen om ”mångkulturalismens död”. Villfarelsen kan delvis förklaras av att man obetänkt sätter likhetstecken mellan massinvandringsprojektet, som är en real företeelse, och mångkulturalismen, som ger projektet ett slags ideologisk, estetisk piff. Om man dock kan skilja mellan maktpolitik och dokrinär ideologi, är det svårt att inse på vad sätt massinvandringsprojektet skulle vara beroende av den mångkulturella utopin.
I själva verket tjänar tesen om ”mångkulturalismens död” sedan länge som ett instrument för att avleda uppmärksamheten från massinvandringens katastrofala konsekvenser för att i stället rikta den mot ett ”ödesdigert ideologiskt misstag”. Inte massinvandringen, utan en blåögd ideologi blir föremål för politikernas hårt strapatserade ansvarskänsla. Massinvandringsprojektet däremot berörs överhuvudtaget inte av denna förflyttning av tonvikten från ”gränslös tolerans” till ”hårdare integrationskrav”, som med all sannolikhet ändå inte kommer att kunna infrias. Att (om och om igen) avliva kulturpluralismen är den säkerhetsventil som den härskande politikerklassen har till sitt förfogande när konsekvenserna av deras massinvandringspolitik blir för påtagliga för att kunna avfärdas med den sedvanliga apologetiska retoriken med fokusen på ”utanförskap” och ”strukturrasism”. Dispyterna mellan de ”kulturkritiska” och mångkulturalismens förespråkare skulle kanske vara av mindre betydelse för oss om de inte speglade den grundläggande inre motsägelse som innebor globalimperialismen. Vi kan få en viss uppfattning om denna motsägelse genom att påpeka en talande klyvenhet hos mångkulturalismens anhängare själva. För att kunna förfäkta sin motsägelsefulla ståndpunkt måste de skilja kulturen från dess kulturella värdegrund. Medan västerländsk kultur tjänar som paradigmatisk förklaringsmodell för all världens ondska, så åberopas konsekvent den västerländska kulturens värderingar som legitimation för massinvandringen och även för konstruktionen av ständigt nya fyndiga s.k. ”asylskäl”. Vi kan svårligen tänka oss något ”asylskäl” som inte har sina rötter i den människorättsimperialism som har växt fram ur den västerländska myllan. Motsättningen har emellertid en djupare botten än så. I den mån som politisk korrekthet försvarar mångkulturalismen bygger den ytterst på idén om värdenihilism eller värderelativism. För att ge dessa begrepp en något så när klar definition kan vi tänka oss två olika normer som vi kallar för N1 och N2. För att ge normerna ett godtyckligt innehåll kan vi bestämma att N1 konsekvent förkastar hedersrelaterat våld, medan N2 legitimerar hedersrelaterat våld om vissa villkor är uppfyllda. Av detta följer att hedersrelaterat våld, enligt N2, ibland kan vara legitimt men förkastas konsekvent av N1. Frågan är nu: vilken norm är ”den rätta”?Det förhåller sig inte så att värdenihilisten inte kan ge ett entydigt svar på frågan. Det karakteristiska för värdenihilisten är att han förnekar möjligheten av att man kan ge frågan ett objektivt riktigt svar. Han skulle istället ge oss ett relativistiskt svar i betydelsen att rätt eller fel alltid bara kan vara rätt eller fel i förhållande (i relation) till något annat. Låt oss nu kalla detta något för kultur, och låt oss vidare anta normerna N1 och N2 hör hemma i var sin kultur. Normen N1 hör hemma i kulturen K1, och normen N2 placerar vi i kulturen K2. Det kan nu förhålla sig på följande sätt:
N2 är rätt i ljuset av K2.
N2 är orätt i ljuset av K1.
N1 är orätt i ljuset av K2.
Så här långt har värdenihilisten inte presenterat något moraliskt omdöme utan har bara påpekat fakta. Vem som helst kan konstatera att olika kulturer har olika värderingar och normer, samt att dessa olika normer och värderingar är oförenliga, utan att behöva vara värdenihilist för den skull. Den tyske filosofen Oswald Spengler går emellertid ett steg längre när han hävdar att sann och osann, rätt och orätt alltid är sann och osann, rätt och orätt endast för en bestämd kultur, men inte för någon annan kultur. För att vi ska kunna tala om fullfjädrad värderelativism måste vi dock ta ett avgörande steg till. Steget består i påståendet att det överhuvudtaget inte kan vara på annat sätt. Det finns ingen sanning eller någon moralisk norm utanför kulturen. Det existerar ingen ”överkulturell” ståndpunkt utifrån vilken vi skulle kunna avgöra frågan om olika normers legitimitet på ett objektivt, från alla kulturella begränsningar befriat sätt. Att förneka kunskapens och moralens relativistiska grundval vore s.a.s. ett objektivt självbedrägeri.Hur plausibel den ståndpunkten än förefaller vara, så är värdenihilismen på intet sätt oproblematisk. Det finns flera ömma punkter, men jag vill här begränsa mig till ett problem som är av särskilt relevans för vår diskussion kring mångkulturalismen.Värdenihilismens problem är följande. Jag kan naturligtvis inte i någon objektiv mening bevisa att hedersrelaterat våld är fel. Alla argument som jag skulle kunna anföra är med största sannolikhet framvuxna ur den grundval som är min kultur med dess specifika värderingar. Så långt har värdenihilisten rätt. Hans dilemma är emellertid att han heller inte kan bevisa att hedersrelaterat våld är rätt, varken i objektiv mening eller ens med utgångspunkt i sin egen kulturella grundval som är västerländsk. Värdenihilismen själv är rätt (om den är rätt) endast i ljuset av en bestämd kultur. Den betecknar – om jag får knyta an till Oswald Spenglers filosofi – en kulturs uppgörelse med sig själv. Bara i ett historiskt skede, då alla värden – som en gång ägde objektiv giltighet inom en given kulturkrets – rämnar är marken beredd för uppkomsten av nihilismen. I den betydelsen är nihilismen själv en historisk (och eventuellt förgänglig) företeelse. Nihilismens problem accentueras betydligt när den införlivas i den mångkulturella ideologin och där omvandlas till ett slags toleransens filosofi. Vi erinrar oss att mångkulturalismen postulerar alla kulturers lika värde, och att den mot postulatet svarande moraliska dygden är en mer eller mindre gränslös tolerans. Toleransbegreppet är dock i själva verket ett slags provisorium som avser att dölja, men som i själva verket röjer den elakartade motsägelse som träder i dagen så snart värderelativismen förvandlas till mångkulturell ideologi.För att överhuvudtaget kunna handla moraliskt måste jag vara övertygad om (låt vara i relativistisk mening) att jag handlar rätt. D.v.s. jag handlar rätt om jag handlar i överensstämmelse med normer som äger generell giltighet i min kulturkrets. Jag handlar dock inte i överensstämmelse med mina normer om jag tillåta andra normer, som bryter mot mina, att få fotfäste i min kultur. Eller för att gripa tillbaka på vårt konkreta fall: Jag handlar inte i överensstämmelse med N1, som utmönstrar hedersrelaterat våld under alla omständigheter, om jag tolererar N2, som tillåter denna osed under vissa förutsättningar. Och vad som gäller för denna specifika norm, det gäller generellt för alla normer. Man kan nu invända att jag opererar med teoretiska konstruktioner som saknar förankring i verkligheten. Så är dock inte fallet. Några läsare kanske kan dra sig till minnes en besynnerlig händelse som för en tid sedan inträffade i Tyskland. En muslimsk, marockans kvinna ansökte om skilsmässa från sin muslimske man som, enligt hennes egen uppgift, misshandlade henne. En tysk kvinnlig domare, som skulle avgöra i målet, höll då en föreläsning för invandrarkvinnan som fick henne att baxna. Hon föreläste nämligen inte ur tyska lagboken utan ur koranen, som är otvetydig ifråga om vem som är vems överhuvud. Men trots att den tyske domaren i en mening handlade helt i överensstämmelse med politisk korrekthet så blev det ett förväntat ramaskri av moralisk indignation i kretsarna av politiskt korrekta eminenser.
Naturligtvis handlade domaren fel i juridisk mening. Hennes plikt är det att döma efter tysk lag och inte i enlighet med kulturfrämmande religiösa, fundamentalistiska dogmer. Samtidigt handlade hon politiskt korrekt, d.v.s. i överensstämmelse med den politiska korrekthetens första moraliska budord som stipulerar respekt mot varje kultur, samt varje kulturs lika värde.
Det här fallet rymmer i kondenserad form hela den politiska korrekthetens olösliga dilemma. Ett dilemma som i huvudsak är en konsekvens av att de politiskt korrekta, samtidigt som de postulerar varje kulturs lika berättigande, också är de varmaste anhängarna av obegränsad massinvandring och urskillningslös kulturblandning. Låt oss, för att belysa saken, konstruera ett fall som inte är allt för hypotetiskt eftersom liknande fall utspelar sig eventuellt dagligdags i våra berikade samhällen. Låt oss anta att medlemmar av en kultur, som vi kallar K3, anser det betydligt mindre förkastligt att våldta kvinnor som tillhör en annan kultur, K1, än att söka sina våldtäktsoffer i sin egen kulturkrets. Kulturen K1 omfattar dock en norm, N1, enligt vilken alla former av våldtäkt är lika förkastliga. Enligt vilken norm skulle den tyska domaren döma då? Ur vilken bok skulle hon föreläsa i det här fallet? Frågan är därför särskilt berättigad som vissa kombinationer (exempelvis Koranen och tyska lagboken) inte skulle ge alldeles entydiga handlingsdirektiv.
Också utan denna utvikning är det fall, som den tyska domaren brottades med, komplicerat nog för att det kan löna sig att rota lite till i det. Samtidigt som domaren nämligen handlade helt i överensstämmelse med en politiskt korrekt norm, som postulerar alla kulturers lika värde, bryter hon mot en annan politisk korrekt norm som postulerar alla individers lika värde oberoende av kultur, religion, politisk övertygelse o.s.v. Allas lika värde implicerar att alla bör behandlas lika inför lagen och i andra sammanhang. Men konsekvensen av domarens kulturrelativistiska rättskipning bör vara att tyska kvinnor äger större rätt att skilja sig (åtminstone från icke muslimska män) än vad som gäller för deras muslimska ”systrar”.
Dilemmat kan sammanfattas på följande sätt: Politisk korrekt kulturpluralism tar sin normativa utgångspunkt i en kollektiv enhet, kulturen, medan allt vad västerländsk norm heter bygger på individuell bas, på individen. Att förena dessa två normativa utgångspunkter är en fullständig omöjlighet, eftersom kulturpluralismen upphäver den individuella basen. Eller mera generellt: kulturpluralismen upphäver inte bara västerländska normer utan även själva det västerländska normbegreppet.
Politisk korrekthet kan inte hävda sin människorättsimperialism utan att samtidigt överge sin kulturpluralism och vice versa. Människorättsimperialismen måste med nödvändighet bygga på universellt giltiga normer som den politiskt korrekte – i sin kulturpluralistiska gestalt – sedan upphäver. Men den olösliga motsättningen speglar i själva verket en djupare motsättning som innebor själva globalimperialismen. Vi kan inte föreställa oss den utan normativ grundval, utan en politisk kultur som är skräddarsydd för globalpolitiska och globalekonomiska maktintressen. Vi kan heller inte föreställa oss en global spridning av denna politiska kultur och kulturpluralism annat än som oförsonliga motsatser.
Kommer att fortsättas.
| Posted in Okategoriserade | 4 Comments »